Råås kvarn

1741 ansökte häradshövding Johan Svanhals med sin hustru Märta Kristina Gyllenståhl att få anlägga kvarn med två par stenar vid Råås. Anledning var brist på kvarnar i socknen och därmed långa och onödiga transporter av spannmål.

Johan Svanhals var meriterad jurist men även en god förvaltare av hustruns arvedel efter fadern major Gabriel Gyllenståhls stora jordinnehav.

Råås Kvarn blev unik med sin imponerande stensockel. "Underhusets" murar är tre alnar (c:a två meter) tjocka. Arbetet utfördes i "kallmur". Sten ligger på sten väl genomtänkt och låser varandra utan murbruk. Några stenar har borrmärken. Borrtekniken var inte varit allmänt känd på 1700-talet. Därför har sannolikt kunnigt folk anlitats utifrån.

Det finns bara ett fåtal lämningar efter stenbrott i berg i den omgivande terrängen. Med dåtida teknik var det kanske enklare att bearbeta friliggande stora stenar och flyttblock. Det omfattande arbetet med den höga stensockeln betalade sig genom att det tillät vattenhjul med stor diameter och därmed högre effekt vilket var välbetänkt då vattentillgången i Linna å är begränsad. På sockeln timrades slutligen den vackra kvarnbyggnaden.

Den siste mjölnaren var Ture Karlsson som efterträdde sin far Carl-Johan Johansson 1926.

Projekt Råås kvarn – hur det började

Kvarnen har alltid tillhört Råås Gård. Kvarndriften upphörde 1953.
Under 1970-talet fördes av och till diskussioner mellan ägaren Göran Gunnarsson och berörda myndigheter i avsikt att med allmänna medel få till en upprustning av anläggningen.

Utfallet blev magert. Möjligen beroende på att fokus vid den tiden inte låg på bondesamhällets historia och byggnader utan mer på kyrkor, slott och herresäten. Ett kommunalt ointresse hörde troligen också till bilden. Emellertid bestämde sig några unga och intresserade män att ta saken i egna händer och fick Riksantikvarieämbetets stöd i frågan, efter ett besök / uppvaktning i huvudstaden.

Riksantikvarien lovade dessutom att verka för viss ekonomiskt hjälp. Detta var 1978.

Föreningen RÅÅS KVARNS VÄNNER bildades och med syftet att långsamt återställa kvarnen i körbart skick samt att övriga byggnader, dammar och även omgivning skulle återfå sin ålderdomliga karaktär.

Medlemsantalet blev åtta, bestående av verkmästare, tre stycken tvåmans arbetslag samt, efter en tid, en kock.

Arbetet bedrivs ideellt för att det är givande och lärorikt, i samråd med Östergötlands muesum. Det ger inblick och visst kunnande i gamla hantverk och teknik. Medlemmarna avsätter en vecka för projektet varje år. Det är alltid vecka 29.

1987 kunde Råås Kvarn åter sättas i drift efter ett stillestånd på 34 år och blev i samband därmed förklarad som byggnadsminne. Från RAÄ har under åren utgått c:a 75 000:- kr och då till sådant som arbetslaget inte klarat att tillverka på egen hand såsom taktegel, turbinrenovering samt tryck- och sugtuber. Under åren har dessutom mycket god och frivillig hjälp lämnats av bygdens lantbrukare, skogsägare, bysågverk, verkstäder, åkerier, järnaffärer, byggföretag samt privatpersoner.